Att sätta omdömen och sedan hålla utvecklingssamtal innebär ett enormt arbete för alla lärare. Man skall ha rättat allt som ens elever har gjort hittills och satt omdömen samt beskriva för varje elev vad de har gjort och vad de skall utveckla. Dessutom måste man sammanställa alla restuppgifter alla har.
När samtalen hålls skall man för varje elev ta fram omdömesrapporten, porten, studieplanen och i vissa fall EVK-protokoll och Åtgärdsplaner. Man skall dessutom dokumentera samtalet och skriva ned allt från frånvaro, till IG:n i vilka ämnen, IG-varningar, svagheter, elevens planer, kommentarer samt kommentar på kommentarerna.
Det blir en del skriva det. Lägg märke till att om man har sina sunda vätskor i behåll, ser man till att inte bara sitta och titta in i en skärm och ställa lite udda frågor som sedan när förälder/elev har svarat, muttra något och sedan låta pekfingervalsen ta vid på tangentbordet, utan faktiskt PRATA med eleven och ha en dialog och låta denna få prata om det som han/hon behöver.
När samtalen är slut och man har lyckats smälta de ibland något upprivna samtalen och möten med människor som ibland är trasiga, ibland förtvivlade, ibland förbannade och man ibland fått stå som symbol för systemet och fått några salvor, skall man dokumentera allt och sedan vid behov uppdatera åtgärdsplanerna – vilket tar tid.
Därefter följer eventuella EVK:er och samtal och ALLTID en slags massterapi bland alla lärarna som diskuterar vad man mött utan att gå in på detaljer.
Dokumentationen är det som tar mest tid även om det är nödvändigt och efteråt är man rätt spak. Fast, det är klart, är man som jag, har man aldrig tråkigt. Nu skall jag lägga budget för ett ämne och alla dess kollegor på skolan (jag är liksom ämnesansvarig också) och samtidigt organisera ett nationellt prov för samtliga treor och …… vad var det mer..? Nä, nu går jag och lägger mig!
